.

En lång tid har gått, en lång tid sedan jag skrev regelbundet.

Det betyder inte att allt varit frid och fröjd, tvärt om var det faktiskt ett tag jag trodde jag skulle bli galen.

Men det blev jag inte, inte mer än vanligt.

Sen flöt livet på ganska bra, medicineringen verkade fungera, verkar fungera, vara rätt för just nu.

Och jag var glad. Jag var mer glad och hade lite mer energi, en liten rastlöshet i själen.

Det var dags att försöka fixa en aktivitet.

 

Ni vet en helt vanlig tisdag, jag gick med Robin till försäkringskassan, som var stängd. Bestämde mig för att gå dagen efter istället. Men det blev inte så.

Utan att gå in på allt för många detaljer så blev allt istället väldigt väldigt fel.

Jag, till synes vid så mycket bättre mående, tog på kvällen en överdos av mina mediciner.

Jag orkar inte gå in på detaljer, orkar inte förklara vad som pågick runt omkring eller något liknande.

Jag skulle dock vilja förklara vad som pågick i min hjärna, men jag kan inte.

Mental breakdown, det slog slint, jag handlade i ren och skär panik. Var arg, ledsen och ingen var i just den sekunden i närheten och kunde stoppa mig.

 

Jag vet ganska väl vad som hände sen, enbart för att Robin har berättat. Egentligen minns jag ingenting på väldigt många timmar.

Men jag tänker inte gå in på vad som hände. Det var inte roligt, det skrämde alla och det gick inte så himla bra med mig hela tiden kan jag säga.

 

Men jag vaknade.

Fattade allt och ingenting, var genast fast besluten att få hem mig, och Robin som inte sovit på ett dygn.

Hade god lust att slita bort dom där små hjärt-plupparna som satt fast på mig, och droppet.

Jag har aldrig, och kommer aldrig att uppskatta NÄL.

I korridoren sov jag, då det var fullt på hela MAVA, och Robin satt i c:a 100h på en hård trästol.

Att han aldrig lämnade min sida, det betyder allt. 

 

Så, åka hem fick jag ju.

JEfter en hel massa väntan, först på läkare, sen buss och till sist tåg, dök vi upp på stationen i Åmål där mamma och pappa hämtade upp oss.

Mamma och pappa. Robin. Vänner, Mormor, alla som bryr sig om mig.

Jag skrämdes, åter igen. Vill skrika helvetes jävla skit för det var inte meningen att det skulle bli såhär.

Herregud visste vi inte alla att allt sånt var förbi?

Jag klarade mig ju bra nu, allt rullade på och medicinen hjälpte mig.

Så vad, vad var det som gick snett. Jag kan inte svara på den frågan.

Och hur mycket det än skrämmer er som fick vara med om det här, så skrämmer det mig mer.

Att jag. känner. inte. mig. själv.

Och jag var så in i bänken säker på att jag gjorde det.

 

Det är svårt att göra något sånthär och sedan fara hem och säga "men det är ingen fara med mig vet ni, det här händer inte igen" när man precis gjorde det där hemska, och inte har någon bra förklaring.

Jag VILL säga det här händer inte igen, och jag vill att ni ska tro på det.

För det är liksom på't igen. Jag kan ju inte ge upp nu bara för att jag hade ett enormt bakslag

Jag får vara glad att det gick så bra som det gick och direkt fortsätta att lära känna mig själv och hur mitt mående fungerar.

För det kan väl inte vara omöjligt?

Inte sitter ni väl här och säger att det är såhär det kommer vara?

För det vägrar jag att acceptera.

 

På't igen - mot bättre mående - bygga upp mina näras förtroende för mig, och ge fan på att ALDRIG skrämma dem såhär igen.

 

Jag lever och tro mig, jag är glad.