.

Jag har så många komplex att dom antagligen inte går att räkna på båda händerna.

Jag är med och håller i ett relativt stort kroppskonto, där jag lite då och då ska visa hur stolt jag är över min kropp trots att jag kommer i en större storlek än idealet försöker att hetsa oss till.

Men ibland orkar jag inte vara kroppspositiv. Jag är inte mer än människa.

Dom allra största kontona, hålls i av människor som är bra mycket äldre än mig, som haft fler år på sig att acceptera och vara stolta över sin kropp.

Jag har precis börjat. Att försöka.

Och som jag skrev, ibland går det inte.

Jag såg mig själv i ett skyltfönster igår och jag ville gråta.

Har fortfarande inte slutat vilja gråta, tårarna trycker på.

Jag såg hur grotesk jag var, min mage, min dubbelhaka, allt. Och jag kunde inte acceptera.

Jag tog en omväg hem för att ingen skulle se mig, och när jag stötte på ett gäng med ungdomar tog jag en omväg till. På riktigt, jag gjorde det.

Ville inte att någon skulle se mig.

Ibland känns det som, att jag försöker att klä mig som jag vill, som jag trivs, som jag tycker är fint, men när jag kommer till spegeln, eller ännu värre, ett skyltfönster det går att spegla sig i, så ser jag att det här går inte.

Jag borde klä mig i säckväv eller gardiner.

Det ser förjävligt ut.

Allt detta, för att jag är van att ha en kropp i mindre storlek, jag är van att vara det idealet önskar.

Även då tyckte jag att jag såg förskräcklig ut, men nu vet jag, att jag har sett ut så, och att jag inte gör det längre.

Och det smärtar.

Jag läste av någon jag följer, att alla är så pigga på att berätta att de gått upp i vikt av mediciner, som om det vore helt fruktansvärt att ha gått upp på annan väg.

Men det är inte därför man berättar att man gått upp av mediciner, man gör det därför att det gör en så ledsen, för att man vill förklara att mediciner hjälper, men kan även vara överjävliga.

Man säger det inte för att det är fel att ha gått upp genom att tycka om mat, att röra sig lite.

Man säger det för att man känner att medicinerna förstört så mycket för en.

För mig har medicinerna förstört allt känns det som.

Det vet jag att dom inte har, för dom har hjälpt mig, i perioder, att hamna på en jämnare nivå.

Men min kropp, har medicinerna förstört för mig.

Dom har gjort att jag gått upp så mycket i vikt, att jag förlorat hela mitt självförtroende och mig själv.

Och det är så mycket svårare än man kan tro att gå ned medicinkilon.

Speciellt när man samtidigt äter mediciner som får en att gå upp.

Det finns mediciner som gör en hungrig, det finns mediciner som gör en sötsugen, det finns mediciner som binder fett, det finns alla slags mediciner som kan få dig att gå upp i vikt.

Det är detta, och enbart detta, min kropp, som utlöst min sociala fobi.

Det är min kropp som gör att jag inte pratar med främlingar eller bekanta, inte ens på fest, det är min kropp som gör att jag går omvägar, osv osv.

Jag har svettfobi, och jag svettas mer av litiumet. Det går inte så bra ihop.

Alltså, hade jag normalsvettats hade jag nog kunnat hantera det, men när jag svettas extra mycket får jag panik och kan inte göra någonting alls förutom att kämpa för att få mig sval igen.

Och jag ska börja gymma, hur ska det gå? Jag vet verkligen inte, antagligen dåligt. Men jag ska göra mitt bästa.

Jag ska även börja gå ut och gå med mamma och pappa, och Robin och ilo såklart.

Och bara jag och Robin, så ilo får ensamtränas.

Så jag ska röra på mig, allt i hopp om att gå ned, så att jag kan få en kropp som inte får mig att gråta.

Hur går det här ihop med kroppskontot undrar ni?

Anna sa en gång, att hon kör på fake it til you make it.

Kanske gör jag det, eller så har jag bara en sån enorm önskan om att bli accepterad att jag söker stöd hos andra lite "större" personer som faktiskt vet hur det känns, kan peppa och stötta, och som blir glada när jag vågar stå för min kropp.

För det finns dagar när jag gör det. Men det är svårare när man svängt ned i depression och har mer ångest.

Då är det väldigt få dagar jag kan stå för min kropp.

Som ni hör har jag väldiga problem med min egen kropp, det som är jag.

Men det bor en liten Emelie där inne, som inbakad i allt fett inte får någon luft.

Jag orkar inte vara kroppspositiv alltid.

Jag orkar inte vara peppig och hoppig och skrattig.

Jag är gömd långt inuti mig själv och jag är ledsen.

Ledsen att det är såhär, att jag inte antingen kan vara jättenöjd med min kropp eller att den på något magiskt vis kan transformeras så att jag slipper vara såhär gråtfärdigt missnöjd och gå omvägar för att slippa träffa människor.

Jag orkar liksom inte.

Igårkväll, idag, orkar jag inte.

Det är för påfrestande, påfrestande att vara jag.