.

Så till det jobbiga som var igår.

Vi var tvungna att avliva Oris. Vår Oris.

På grund av beteendeproblem, hans kattherpes och fler orsaker var vi tvungna att ta beslutet.

Jag vet att ni bara är fyra som läser men om någon mot förmodan skulle ha några frågor vill jag helst inte svara på det just nu.

Det var bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv.

Visst var de lugnt, och fint, det var ett rum med dämpad belysning och levande ljus.

Men, redan i väntrummet började jag gråta hysteriskt, och sen fanns det inget stopp.

Snorade ner hela mig själv i princip.

Det var så hemskt, så hemskt så hemskt så hemskt.

Först gav veterinären honom en lugnande spruta, så han somnade.

Och jag grät och grät för att han inte låg i en liten boll som  han brukade utan somnade jättekonstigt.

Sen efter ett tag kom veterinären in igen och gav honom en överdos av sömnmedel i magen så att han skulle hamna i djupsömn och sedan avlida. Sist fick han en överdos rakt i hjärtat.

Jag kunde inte hantera det, jag kan inte hantera det.

Det var så fruktansvärt fruktansvärt.

Vi såg honom sluta andas och det kändes så orättvist.

Även om han aldrig hade kunnat omplaceras då han hade beteendeproblem och herpesen blev värre och även om det här var rätt beslut så kändes det så himla orättvist.

Våran Oris.

Jag är så jävla förstörd. Alla hans saker är här, jag ser dom hela tiden, det är tomt hela tiden och jag mår så dåligt.

Det allra sista jag viskade till honom förutom "du kommer att ha det bra nu" var att han kommer att vara med Anna och katterna nu, Anna kommer att ta hand honom, hon skulle aldrig tveka. Sen pussade jag honom på huvudet och vi fick gå. Man kan inte stanna hur länge som helst även om man skulle vilja och vi hade redan stått och klappat på honom i en timme.

Så ja, Oris är borta.

Och jag sörjer.

Ni förstår vad jag menar nu med att det är lite mycket på samma gång?

Jag ville egentligen inte skriva om det här men jag får så himla stort behov av att pränta ned hur jag känner.

All kärlek till änglarna i himmelen.

 

ilo tar det bra hittills, han har sett lite fundersam ut på vart hans bråkkompis är, men han verkar inte ledsen. Det har gått så kort tid också.

Men vi är ledsna.

Robin tröstade mig igår fast jag visste att han var precis lika ledsen själv, han kan bara inte gråta.

Så jag försökte att trösta honom också.

Vi bara höll om varandra och stod vid Oris.

 

Så. Nu är Oris borta. För alltid. Och det gör så ont att det är svårt att förklara med ord.

Att en så liten katt har lämnat ett så stort avtryck.

Vår familjemedlem.

Anna, Oris, Ghandi, Shiva - ta hand om varandra.