Du pratar men jag tänker inte lyssna nu.
Jag älskar vänskap, kärlek.
Jag kommer alltid att sitta för nära dig,
kommer alltid att prata så jävla högt och mycket.
Jag kommer alltid att skratta och prata jättefort.
Och jag kommer att på två sekunder älska dig och håva in dig i mitt liv.
Om du beter dig illa kommer jag att bli upprörd.
Brinna.
När jag lugnar ner mig kommer jag att veta om du förtjänar min uppmärksamhet,
eller om du som människa beter dig för illa och oförstående.
Jag känner så starkt, SÅ starkt.
Jag är intensiv, tjatig och tröttsam.
Jag förlåter lätt, men ibland vill jag helt enkelt inte.
Kan välja bort människor som är för besatta av sitt eget huvud.
Ibland kommer du att tro att jag aldrig kan vara tyst.
Det stämmer, jag snarkar också, och pratar i sömnen.
Jag kommer för alltid vara den här intensiva, snurriga personen, i mitt huvud kommer det aldrig att vara still,
jag kommer att gråta för allt och inget, ja gud vad jag kommer att gråta, för att jag är glad, ledsen, för något på tv.
Kan inte beskriva mig själv bättre än med ordet intensiv.
Ibland är jag dock ledsen och tyst.
Det beror på hur måendet svänger.
Men något du kan lita på, det är att min kärlek är bland det största som finns,
och är du min vän kommer jag att älska dig sådär supermycket.
Inte släppa dig förrän jag måste, om jag någonsin måste.