Va?
Jag vet inte hur många gånger jag tagit överdos men det är för många.
Jag vet inte hur många gånger jag varit inlagd men det är många.
Min sjukdom, mina diagnoser, påverkar mitt liv till 100%.
Jag kan liksom inte ta en dags paus.
Som jag önskar att jag kunde det.
Jaja
Har liksom inte tid att snyfta.
Måste kämpa kämpa försöka försöka.
Jag vill ha ett jobb, så himla himla gärna.
Men jag är inte där än.
Det är därför jag försöker mig på att plugga.
Jag vill jobba inom psykiatrin, så starten är såklart undersköterska inom det området.
Mja.
Det känns ibland som att jag balanserar på en tråd.
Det är så sinnessjukt jävla overkligt att ha varit nära döden.
Det känns så märkligt att vara mer van att vara där nere än att vara här uppe.
Va? Liksom.
Skulle jag få välja skulle ingen i hela världens vara så långt nere att de önskar död åt sig själva.
Det är skrämmande och hemskt.
Gud så konstigt, kontrasten att tycka om livet.
Jag är lycklig, helt okej glad och livet duger.
Just nu.
Går runt som i någon kärleksdimma och bara förundras över hur fin och fantastisk Robin är.
Jesus, hela tiden, HELA TIDEN ser jag honom och han gör mig så lycklig.
Blir mer och mer kär hela tiden, kanske tror ni inte att det går, men han är så overkligt fantastiskt viktig i mitt liv.
Varning för klyscha: Han gör mig hel.
Aja, nu ska jag kramas med honom och kika på serie.
Ciao