.

Gud, vad ska jag göra för att det här ska bli bättre?

Jag faller och faller och faller, hela dagarna, hela kvällarna, hela nätterna.

Jag kommer aldrig att få må bättre, så känns det.

Jag som för bara några veckor sedan trodde att allt blivit mer stabilt.

Det har det inte, jag är i en grop som bara blir djupare hela tiden.

Jag trodde verkligen att svängarna hade dämpats, men det visar sig att det bara är uppåt som skalats av.

Nedåt är fortfarande ett gigantiskt problem.

Det har pratats om läkartid i månader nu, en läkartid som jag aldrig får.

Jag har bett om det, min tidigare samtalskontakt har bett om det åt mig, jag har ringt, men det hjälper inte.

Det verkar inte bli någon läkartid.

 

Jag är rädd för mitt mående.

Som jag skrev i inlägget tidigare idag så är jag inte nära att behöva bli inlagd.

Men jag vill inte att det ska bli så att jag dras närmre och närmre tills det är enda lösningen.

Jag vill så gärna stå på egna ben och klara det här.

Eller vad pratar jag om, egna ben... jag är full av mediciner och det behövs antagligen mer.

Fan, vad det här är påfrestande.

Hela mitt huvud är fyllt av någon slags tung vadd, om det nu är möjligt.

Bipolär sjukdom, alla mina andra problem, det är seriöst inte att leka med.

Det är på liv och död, och även om jag väljer livet alla dagar i veckan så är jag rädd.

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att få fram hur det känns, kanske är det rent av omöjligt.

Ja det är det, det går inte att förklara med ord.

Jag försöker och försöker, alltid när jag skriver, att få fram känslan, skräcken.

Men det är egentligen helt omöjligt.

Bara den som lever i mitt huvud - jag, vet hur det är.

 

Det tidigare inlägget beskriver väldigt bra hur det är just nu.

Finns inte så mycket mer att säga, men jag vill, har ett behov av att skriva av mig.

Som om någon skulle läsa och kunna rädda mig.

Det är inte så, det vet jag. Det fungerar inte så.

Jag vill bara ha en läkartid, hjälp.

Jag vill ha hjälp.