.

Ja men hej.

 

Måendet? Mja, jag blir hypo:ig ibland av så lite som att prata i telefonen, att ha något att berätta, eller - stress. Så fort jag blir stressad drar jag iväg. Skakar som en tok och känner hur hjärnan börjar rusa.

När jag blir ivrig blir jag såhär, när jag inte vill vara ivrig blir jag såhär, ja ni förstår.

 

Eftersom att jag ska börja uska utbildningen nu om två veckor så är något jag måste ta upp med läkaren: skaket.

Medicinerna får mig att skaka något så fruktansvärt. Och kul kul kul att försöka ta blodprov på någon med dessa händer..

 

Jag undviker i den mån jag kan att gå in på hela hypo-grejen.

Det är för att jag (o)stolt vägrar erkänna för mig själv att det kan bli ett riktigt stort problem.

Men jag ska prata med läkaren, det ska jag verkligen.

Får inte låta det dra iväg för mycket.

Nån måtta får det vara.

Blääääääääääääääääääääääää jag vill inte att det ska vara nån måtta.

Jag vill skrikspringa, skratthoppa, dansa.

Men jag vet att kraschen är oundviklig.

Det finns INTE en chans att det kommer att hålla för alltid, jag går sönder tillslut om jag bara kör på.

Nu är det inte så farligt, det är liksom inte skadligt för mig, men det är ju då (nu) det är dags att dra i handbromsen. Kan jag med läkarens hjälp hålla mig på den här fina linjen, balansera på linan, så går det ju.

Jag måste vara vettig, tänka på mig själv och andra.

Det här är mitt problem, min sjukdom, men det påverkar fler än bara mig.

Så knasigt allting är. Så knasigt.

Men jag är en stor tjej nu, gör allt för att be om hjälp innan det blir krisigt.

Och det tänker jag göra även på torsdag.

Hjälp hjälp.

Alltså, för att förtydliga. Blir jag för hypo, drar det iväg uppåt, så kommer det att sluta med att jag blir inlagd.

Jag kommer att krascha.

Det vill vi inte, jag satsar på det kanske ouppnåeliga att aldrig mer bli inlagd.

Men då är det väl smart att försöka att få lite ordning på torpet.

Hit men inte längre.

Här går gränsen.

Man får vara glad, men, det inte många tänker på, att det går att vara FÖR glad.

Jag kan.

Och jag vill inte.

 

Så.