.

Hej!

 

Som vanligt, innan dagen ens är slut, så minns jag den knappt.

 

Robin har fått medicinändringar, och vad kommer ofta med det?

Biverkningaaaar.

Inget att hurra för, inget att älska.

Jobbigt att hjälplöst se på hur dåligt han mår, hur det tar på honom, utan att kunna hjälpa.

Det enda han kan göra är att orka stå ut.

Det kommer att bli bättre, det är det ingen tvekan om, men vägen är hård.

 

Aldrig lugn och ro.

Vi har inte långa pauser, stunder av att vi båda mår okej.

Men vi stöttar varann, ingen är så bra på att stötta som vi är.

Vi tar hand om varann och kramas massor.

Pussas, pratar, allt viktigt.

Vi har varann.

 

Jag lever inget spännande liv, med skvaller nyheter och kul saker att dela med mig av, det är mest samma samma.

Dagarna liknar varandra, men ändå har vi en bra rutin.

Och snart börjar skolan.

 

Imorgon blir det läkarbesök, sen loppisrunda i Dalsland med mormor och Robin.

 

Jag försöker att ständigt dela med mig av vad som händer i mitt huvud, där är det alltid full fart, men jag har haft en långsam dag, inte varit på topp, och idag finns det verkligen inte mycket att säga.

Så, jag kryper väl upp i soffan, för att senare titta på 7 seconds (netflix-tips) med min man.

Äta sjukt mycket vattenmelon ska jag också.