.

Det blir mer och mer kaos.

Helt ärligt, hjärnan ballar ur.

Jag sjunker djupare nedåt. 
Robin säger att man kan bli paranoid då, att det inte alltid måste krävas psykosmediciner för att lindra det.

Det kan räcka med antidepp.

Men ni vet, jag orkar inte bry mig. Skulle dom vilja slänga på mig Zyprexa, helvetet självt, så vet jag inte om jag skulle säga nej.

Det är för jobbigt nu, jag kan inte hantera det.

 

Jag tror att människor kan höra mig genom telefonen (som vanligt), att meddelanden jag skriver skickas till alla, och ibland att andra som inte är här kan höra mig när jag pratar, eller läsa mina tankar.

Jag tror att någon ska komma in och döda oss, att personer redan är i lägenheten, att någon vill oss ont.

Tror även att jag gjort saker mot andra, väntar på att någon ska höra av sig och vara arg, så jag får försvara mig mot något jag inte  vet vad det är.

Det känns ständigt som att jag gör fel, kommer att göra fel.

Jag känner mig inte helt trygg med någon utom Robin just nu, det är jobbigt.

Är inte trygg i mig själv för fem öre.

Kan inte skilja på verklighet och overklighet.

Det börjar spåra.

 

Jag ska träffa min nya samtalskontakt på fredag, har som vanligt ordentlig som jag är skrivit ned allt.

Allt jag behöver säga för att hon ska förstå hur krisigt allt är just nu.

Jag är inte nära på att bli inlagd, verkligen inte, men jag är nära att gå under.

Allt detta frestar på min hjärna så otroligt mycket, det finns inte plats för annat än rädsla och skräck.

 

Kan ni förstå att jag på riktigt går runt och tror på allt det här? Jag kan det knappt själv, men trots att det är så långt ifrån verklighet som det kan bli så tror jag på det till hundra procent.

Jag är rädd, mycket rädd.

 

Rädd att jag ska krascha helt, bli galen.

Det är varför jag inte skulle säga nej till psykosmedicin.

För jag vill inte bli galen.

Jag. vill. inte. spåra. ur.

Jag vill hålla mig på spåret, vara vanlig och normal, vad det nu är.

Gud, jag är så rädd.