.

När man har hund måste man gå upp hyfsat tidigt, när hunden går upp, och gå ut med honom.

När man är hund kan man vakna när man känner för det, gå ut och utföra sina behov, och sedan fortsätta sova.

Tänk om jag kunde göra det, bara fortsätta sova och gå upp och kissa ibland, för att sedan fortsätta sova.

Fantastiskt.

Men så är det inte, jag är uppe när hunden vaknar, och sen är jag vaken resten av dagen - hur mycket jag än önskar att jag bara kunde fortsätta sova.

Men det är också fantastiskt.

För han får upp mig, jag har en anledning till att gå upp, och en anledning till att fortsätta vara uppe.

ilo är krånglig nu, han skäller på andra hundar och morrar när någon går i trappen - vi försöker sakta men säkert att träna bort det. Och nog kommer det att gå, men det kommer också att ta tid.

Han är i trotsåldern deluxe, hyfsat nykastrerad och hormonerna skuttar runt.

Ändå är han fantastisk, gosig, mysig och skänker så mycket glädje.

Jag skulle inte byta bort honom för något.

Han ger oss rutiner och kärlek.

Han är bäst.

 

Förutom att hunden gör mig glad, är det mycket som är kämpigt just nu.

Jag får lätt ångest, och jag har inget att ta för det, förutom mina stesolid som ligger kvar i skåpet.

Försöker i största möjliga mån att undvika att ta dem, och i 99% av fallen lyckas jag att klara mig utan.

Men den där 1% är farlig, ångesten tar över allt.

Jag tror jag börjar bli knäpp på riktigt, för jag har så mycket paranoida tankar, konstiga tankar och tvång.

Väntar trött på läkartiden som inte ens är satt än.

När allting rullar långsamt utför vill man gärna ha en trygghet, en samtalskontakt eller läkare.

Samtalskontakten träffar jag om tre veckor och läkaren, som sagt, vet jag inte.

Det är mest klara sig på egen hand som gäller.

Och visst gör jag det, men ibland känns det verkligen omöjligt.

Det är tur att jag har Robin, han håller mig ovan ytan, så gott det går.

Jag längtar tills vi ska ha myskväll, vet inte när det blir, idag, imorgon, nästa vecka?

Vi måste iallafall båda må lite okej, för vi ska dricka lite vin och jag vet inte, titta på någon film eller äta något gott.

Men ja, blir det vin måste man vara hyfsat stabil, även om det inte blir mycket.

Jag vill inte att det ska leda till tårar.

Allt leder nästan till tårar just nu, jag gråter för allt.

Precis allt.

Glada saker, ledsna saker, arga saker, osv.

Kan börja gråta för att jag ser en söt bebis, eller för att vi ska ta en väg bland folk på promenaden.

Kan börja gråta för att jag tittar på en glad eller sorglig film, eller för att jag måste gå till affären själv fast jag inte klarar det.

Ja, jag gråter.

 

Vardagen rullar på, långsamt fast snabbt.

Dagarna går och snart är vi inne i oktober.

Jag längtar som en galning till juletider, mörker, mys, glögg, allt.

Vinter.

 

Nästa helg är det marknad, som jag tror och hoppas att vi ska gå på.

Jag älskar marknad, även om min sociala ångest och alla rädslor gör att jag blir nervös och får ångest.

 

Ja, framtiden känns ljus och mörk.