.

Snälla gräv djupare i detta bottenlösa hål.

Gräv tills dina fingrar blöder och vänta på att botten ska nås.

Men det finns ingen botten.

Hopplösheten och skräcken, dina trasiga händer, jord i håret.

Du bor där nere och allt du gör är att gräva.

 

Jag är rädd, rädd för nu har det slagit till, ångesten, paniken, avsaknaden av kontroll.

Dom tog alla mina ångestdämpande mediciner, trappade ned dom över två månader, sen poff.

Inget kvar och ingen läkartid i sikte.

Två gånger har jag fått ta Oxascand av Robin, två gånger när det inte har varit hållbart.

Och nu, känns tillvaron långt ifrån hållbar över lag.

Jag vet inte hur jag ska klara att ta mig upp ur det här hålet.

Jag gråter mycket mer än jag skrattar.

Är spänd och tankarna rusar.

 

Jag är väl helt enkelt, deprimerad, igen.