.

Ångest och rädsla att han ska lämna mig.

Robin kommer inte att lämna dig Emelie.

Ni har gjort något som väger starkare än tummis, starkare än pinky promise.

Ni har gift er. Lovat varandra det allra största. I nöd och lust.

Visst gör bådas mående att det är mest nöd nu för tiden.

Men du, jag, Emelie och han, du, Robin.

Hör ihop.

Vi säger flera gånger i veckan att vi ska bli gamla tillsammans, en liten påminnelse för att orka kämpa och faktiskt bli gamla. Tillsammans.

Jag älskar dig Robin, och även om jag tittar på dig och strålar av ångest så lyser min kärlek starkare.

Ja, allra mest tittar jag på dig med kärlek, villkorslös kärlek.

För du är, och kommer alltid att vara det största, viktigaste, vackraste mest värdefulla jag har.

Hej på er, det var längesedan.

Hur det går med mig? Mitt liv?

Oj.

Det går väl ärligt talat ganska käpprätt åt helvete.

Jag håller tummarna för att det går att rädda helt enkelt.

Vanföreställningar, paranoia, ångest och allt som hör till, depression och så vidare i oändlighet.

Det är kämpigt nu, för allt tyder på att det går utför.

Men jag tar en dag i taget, det måste jag.

Det är alldeles för mycket framför mig, jag kan inte hålla koll.

Och när det inte finns konkreta svar, lösningar, planer, så går jag under av stressen.

Vi flyttar iallafall i slutet av december.

Och allt som kommer med det, flyttkaos, stressar mig. Vi flyttar nämligen precis innan nyår. Den sämsta tiden någonsin.

Nej fy.

Robin ska snart ha utställning, i åmåls konsthall.

Jag är stolt över att ha en så fantastisk konstnär till make. 

Men det är stressigt, allt är stressigt.

Det är så mycket mer än det jag skriver här. Så mycket.

Tillbaks till mitt mående, har jag nämnt att jag tror att människor kan höra mina tankar? Att jag tror att någon ska mörda mig? Att jag ibland tror att det är någon i lägenheten?

Ni hör, käpprätt åt helvete.

Men nu har jag så mycket ångest att jag ska sova.

Hej.