.

Nu har vi fått nej på sju (?) lägenheter från ÅKAB.

Robin sa nyss "det går ju inte" och det sammanfattar känslorna ganska bra.

Jag har en liten gnista hopp som väntar, men det kan gå käpprätt åt helvete det också.

Vårt mål var att inte behöva bo mitt i centrum igen, men nu, när det bara är två hyresvärdar kvar att "välja" på så verkar inte den önskningen slå in.

Båda har lägenheter i stan och då vet vi inte ens vilka chanser vi har.

Jag håller tummarna.

Och känner mig slut.

Slut i huvudet och slut i kroppen.

 

Idag kommer Rasmus, imorgon kommer Rasmus, imorgon kommer Sanna, på torsdag ska jag träffa Alexandra om hon har tid.

Vi har iallafall lite att göra, människor att träffa saker som ger vardagen mening och får tiden att gå.

Mysigt.

Den lille djävulshunden vilar just nu, Robin tecknar och jag sitter här.

ilo har börjat att lägga sig i mitt knä/på mig vart jag än sitter eller ligger. Samma sak på Robin.

Han är så söt, kan ta upp en hel soffa själv för att vi inte har hjärta att flytta på honom när han sover så gott.

Kan få en att ligga så otroligt obekvämt för att han ligger på ens ben och man inte vill flytta på sig så han vaknar.

Bortskämda lilla hund.

Nog flyttar vi på honom också, men ibland är han bara för söt.

 

Tiden fram till läkartid sniglar sig fram, det går inte det minsta fort.

Och då vet jag inte ens med säkerhet att det blir om en månad.

Det kan dröja längre, och jag är frustrerad.

Har ingen ork till att kämpa.

Har verkligen inte det.

Orkar bara kämpa för Robin, för att dom ska göra rätt när det gäller honom, för det är så viktigt.

Så viktigt för mig.

 

Karusellen är igång i mitt huvud, jag hinner knappt med och det börjar bli vardag med det paranoida, om det nu ens kan bli vardag.

Det kan det väl inte, men man vänjer sig på något konstigt sätt vid att alltid vara rädd.

Jag har så mycket konstiga tankar och teorier att jag inte ens vågar dela med mig här.

Jag berättar bara för Robin, och min samtalskontakt.

Det är så påfrestande, dom här tankarna, rädslorna. Alla påhitt hjärnan kan skapa.

Jag måste ändå ge min hjärna cred, för att den är så påhittig. Det tar aldrig slut på vridna idéer och rädslor.

Det är tråkigt, tråkigt när man förstår att det faktiskt är något fel på en.

Klart jag har förstått det långt innan idag.

Men när det blir så påtagligt. Liksom, "en medicin till så kanske det blir bättre".

Japp, jag är fullproppad med mediciner, som ska hålla mig på ett bra plan.

Som ska få mig att uppleva världen som "vanliga" människor gör, som ska få mig att tänka "normalt".

Just nu fungerar det inte.

Just nu är det någon form av kaos.

Jag blir så frustrerad. Över att jag inte kan få vara som alla andra. Över att jag har en sjuk hjärna.

För det har jag ju, det är ju så det är. Jag har en kronisk sjukdom - bipolär sjukdom. Jag har fler diagnoser och kanske en personlighetsstörning.

Det är många fel i den här hjärnan.

Och satan vad man får KÄMPA vareviga dag.

 

Ibland gör jag saker som andra gör, till exempel går ut och dricker lite, umgås.

Men det får jag alltid sota för, om det så är några droppar alkohol, så ligger jag dagen efter med ångest, tror att jag gjort saker jag inte gjort, trots att jag inte har minnesluckor, jag har ju så dåligt minne vanligtvis så jag intalar mig själv att nu har jag gjort en massa saker som jag inte minns.

Gjort fel, gjort någon arg - nu kommer det snart någon och berättar för mig alla knäppa saker jag gjort.

Trots att det inte är sant. Trots att jag haft en normal kväll, trots att t.ex. Robin har varit där med mig hela kvällen och vet att jag inte gjort något, trots detta exploderar ångesten i mig.

Så tji får jag för att jag försöker att gå ut och göra saker, umgås.

 

Jag är väl dömd att vara inlåst i min lägenhet, isolerad och utan chans att göra konstiga saker.

Kul liv. Jättekul.

Det är inte vad jag önskar, jag önskar så himla mycket mer.

Men det är svårt när man mår som man gör.

Alla framtidsdrömmar, planer, det hänger på läkare.

Att läkare gör vad de ska och sätter in rätt mediciner.

Och hur lätt är det?
Inte speciellt.

I princip ingen läkare träffar rätt snabbt.

Det tar alltid många år.

Det har tagit många år, och det är fortfarande inte rätt.

Hur många år har jag tagit medicin?  11 år.

Och det är ändå inte länge jämfört med många andra.

Men sen är jag ju bara 24.

11 år och fortfarande inte rätt kombinationer.

När man ser det nedskrivet såhär. Vill man nästan bara ge upp.

Gå i ide.

Länge.

Vakna.

Och.

Må.

Bra.