ingenting.
Allt är nytt.
Allt är bra.
Allt är fint.
Och allt är skönt.
Men jag är himla oskön.
Har noll koll på allting, svävar runt i ingenting. Får massa gjort, allt blir bra, men jag, jag är bara en ballong.
Det räcker med ett enda litet nålstick så går luften ur mig. Det har varit många nålstick det senaste och jag blir mer och mer lappad för att kunna fortsätta sväva runt i ingenting.
Min hjärna är tom men full av saker. Tänk på det, tänk på det, tänkt på det.
Men jag fattar ingenting.
Jag glömmer, jag missar, jag snurrar runt.
Allt känns så himla bra utom jag.
Jag är så sjukt obra.
Fyller så stor men ingen funktion.
Är rädd ibland på kvällarna. Tänker på hemska saker, drömmer inte mardrömmar tänker bara mardrömstankar.
Jag väcker inte Robin, han säger att jag ska det men jag gör inte det.
Jag ligger där och blir mer och mer rädd. Rädd för allt, rädd för livet.
Är inte kvällar till för att funderas på? Fundera på framtid, livet.
Men allt känns så avlägset att jag bara blir ledsen när jag tänker på det.
Allt känns så orättvist omöjligt som det bara går.
Jag svävar omkring som en lappad ballong.
I ingentinget.
Lägger allt på minnet, glömmer fem minuter senare.
Är ganska säker på att det ligger en räkning nånstans som inte är betald.
Men vart? Jag la ju alla viktiga papper på ett ställe.
Letar och letar efter saker som är borta.
Orkar inte äta havregrynsgröt till frukost för orkar inte äta frukost.
Aldrig.
Och inte kvällsmat.
Jag orkar inte.
Älskar dagarna när jag kan pyssla och greja, mina favoriter.
Hatar kvällarna när jag ligger vaken och tänker. Katastrof.
Men alla dagar har en kväll.
Jag sover hela natten, det gör jag, jag sover inte på dagen. Och jag somnar inte på kvällen.
Jag orkar inte flyga runt i ingenting och bara existera.
Jag existerar inte bara, jag gör jättemycket, bra och duktigt.
Men jag orkar inte vara bra och duktig jag orkar inte alls.
Jag vill lägga på locket nu, bara gå och lägga mig och sova i några dagar.
Slippa allt jag har framför mig.
Men så fungerar inte livet.
Vara vaken är ett måste och det finns så många andra måsten som man bara måste måste ta tag i.
Jag bara måste måste ta tag.
Och jag fortsätter.
Fortsätter kämpa med mediciner som ska ut, snurrar till allt, är plågsamt, förskräckligt så fruktansvärt.
Jag håller allt inom mig i mitt lilla stora hjärta, i min lilla stora hjärna, där finns alla känslor och all panik.
Jag gråter nästan hela tiden, på insidan. Jag gråter nästan aldrig, på utsidan.
Jag sörjer, allt. Mycket. Fy.
Jag är som en lappad ballong som flyger runt i ingenting.