.

Hej på er.

 

Det finns inget, inget jag kan göra när Robin mår dåligt. Och det förstör mig, det får mig att gråta på nätterna när han somnar med smärta och det gör mig tårögd på dagen när han ligger och försöker vila bort det.

Jag försöker att suga in det, för det är inte jag som ska gråta när han mår så dåligt.

Men det är svårt, jättesvårt. Svårt att känna sig så maktlös och otillräcklig.

För jag gör det. Känner mig otillräcklig. För jag kan inte rädda honom.

Jag kan inte göra det bättre. Det enda jag kan göra är att klappa på honom, krama honom och erbjuda honom en lugnande tablett.

Maktlös.

Och det får mig att vilja gråta.

Även när jag skriver det här är jag på gränsen till tårar. Dom ligger där och flyter på insidan av ögonlocken.

Men jag ska inte klaga. Det är inte jag som mår såhär.

Det är bara jag som inte räcker till.

 

Ikväll ska vi (om Robin orkar) gå och kika på plantaget, och senare majbrasan.

Jag har en idé om att vi kan göra koffeinfritt kaffe och köpa något fika att ta med, men jag vet inte.

Jag känner mig så meningslös just nu.

Har inga bra idéer, borde vara tyst.

 

Jag vill måla spegeln egentligen men jag kan inte flytta på den själv och jag vill inte störa Robin när han vilar.

Stolarna är det ingen idé att ta, det är bättre att göra allt på samma gång då färgburken väl är öppnad och penseln använd. Annars måste jag stänga och tvätta av för att öppna och fortsätta måla för att sedan stänga och tvätta av.

Som sagt, bättre att göra allt samtidigt.

 

Nu rev jag sönder mina nya favoritstrumpbyxor. Heja idag.

Gjorde nyss en video på kroppskontot, redan 75 visningar, det går undan kan jag säga.

Har varit så himla intensiv med instagram dom senaste dagarna, vet inte varför men kanske är det för att jag känner att jag vill fly in i en annan värld för en stund.

Ta en paus från verkligheten.

 

Jag mår inte alls bra just nu. Vet inte vad det är, allt kanske.

Men jag måste orka hålla mig uppe, orkar inte sjunka nu.

Nej, jag orkar inte.

Det är mycket jag inte orkar, skjuter till och med på saker jag tycker är roligt.

Nu har jag äntligen diskat, vilket är skönt, för jag är så otroligt bra på att skjuta upp saker.

Planera in det, hoppa över det, planera in det, hoppa över det.

Mitt psyke är inte det stabilaste idag, men jag försöker att sminka över det, klä mig bortom det, sånt.

Det var skönt att träffa mamma och Elin, vi var i den värdelösa djurparken en sväng och stirrade på getter.

Eller ja, Elin klappade och gosade för fullt, så mycket att hon fick lortiga bruna fingrar efteråt.

Jag och mamma, vi höll oss på lite mer avstånd.

Men vi hade roligt, och skrattade mycket.

Sen var dom här och drack kaffe, vilket också var mysigt.

Är tacksam för min familj.

Men nu har musten gått ur mig, och jag orkar inte mer.

Men ännu är dagen inte slut och jag kan inte ge upp nu.

Inte när jag har saker jag ser fram emot framför mig.

Jag är tillbaks på den punkten när jag inte riktigt orkar se fram emot flytten.

Den som annars är det viktigaste roligaste mest spännande är nu något långt borta jag inte orkar bry mig om.

 

Jag bryr mig bara om Robin. All fokus på honom, för jag vill inte att han ska må såhär.

Men det leder mig tillbaks till hjälplösheten och det tar på mig.

Inte hans dåliga mående, det skulle jag aldrig inte klara av.

Han är ingen börda för mig, han är något så fantastiskt att det inte finns ord för det.

Bördan är att jag är så maktlös.

Bördan är att jag inte kan göra något för att få det bra.

Bördan är egentligen mina egna problem och tankar.

Inte Robin.

Han är det bästa som har hänt mig och jag älskar varje dag med honom.

Men idag är det skit.

Det tycker vi nog båda.

Jag hoppas att det vänder.

För mig kan det vända när som helst, för honom är det svårare.

Ja, vi får se.

Jag orkar iallafall inte ha det såhär länge till.

Med mig själv.

Det får inte börja gå neråt igen.

Inte när jag snart ska träffa läkare och mixtra med medicinerna.

Då ska det vara stabilt så att jag klarar allt.

Men det är tid kvar. Tid att bli hel.