.

Hej, oj.

Jag är.....bra, okej, flytande.

Så jäkla många mediciner, men dom gör just nu sitt.

Jag är ganska glad, men det svänger.

Mixed state kallas det, jag vet inte om jag har skrivit om det förut.

Det svänger många gånger per dag, upp o ned.

Ibland, ganska ofta, blir jag hypoman.

Gud så fantastiskt. I stunden. För mig. Inte för andra.

Jag blir lite personlighetsförändrad, märker det verkligen inte själv dock.

Det enda jag märker egentligen, är att det går snabbt.

120 i min hjärna 120 ur min mun.

Mycket massa MEST.

jag är sååååå glad. SÅ glad.

SÅ bra jag har det känner jag bara.

Lite att livet leker.

skakar skriker.

fattar absolut inte att det här kanske inte på alla plan är ultimat. 

Men när jag vet, vet hur jag blir och hur det påverkar.

Skäms jag.

Så in i bomben skäms jag.

Försöker hålla koll på mig själv fast jag inte kan,

gråter gärna för att jag känner mig så jävla misslyckad.

En misslyckad människa som ber om ursäkt i hundratjugo kilometer i timmen.

Jag.

 

Så, hur löser vi det här?

Om jag ändå visste, om jag ändå ändå visste det.

Oj vad det hade varit löst nu.

 

Men.

 

Jag vet inte jag. Är uppåt på ett bra sätt i grunden.

Sen plötsligt blir det himmel eller avgrund.

Jag som alltid tyckt att jag är ganska bra på det här.

På det här med att leva med bipolär sjukdom.

Har lärt mig mycket på 9 år.

Sen sopas mattan undan under fötterna, och jag är lika mycket nybörjare på det här som vem som helst.

GUD så frustrerande. GUD.

Att allt jag tyckte att jag visste kunde kände med mig själv plötsligt är fel? Va?

 

Nej, jag har bara glömt hur det är att vara hypoman.

Tro mig, det man tycker är det bästa är ibland det svåraste att lära sig att hantera.

Det finns EN anledning till att jag försöker bemästra den konsten.

Mina nära. Det är självklart påfrestande att ha någon i sin närhet som är såhär.

När man inte känner igen personen, eller det gör man ju, men plötsligt blir det så mycket, ni vet?

Sådär som när man har en full kompis, som snurrar runt, skriker opassande saker och springer ifrån en.

Sådär är jag.

Det är fantastiskt och det är värdelöst.

 

Men hur ska man kunna våga krångla med medicinerna? Jag är ju trots allt hyfsat stabil.

Jag har läkarmöte på torsdag. Mycket att säga och mycket att fråga.

Jag brukar inte fråga, jag brukar vara påläst och ha förslag.

Nu ska jag bara fråga hur jag ska hantera det här.

För mina närmastes skull.

Och för min såklart, men det vill jag inte riktigt kännas vid.

 

Så, ja.

Livsuppdateringen når sitt slut.

Jag kommer nog att fortsätta skriva igen, nu.

Mig slipper ni inte, jag har bara haft semester.